Det brinner i världen. På allt för många ställen och sätt, om vi ska vara ärliga. Krigsrapportering har blivit en självklar del av varenda nyhetssändning, oavsett om det handlar om Mellanöstern eller Ukraina. Vidare pyr det på många ställen och dessutom är det geopolitiska läget på många ställen oerhört osäkert. Det är i det här läget vi gärna vill vända oss till idrotten, dels som distraktion och njutning, men även som en helande och enande kraft. 

Inte ens detta tycks vi dock få göra i fred. Ett av värdländerna i sommarens VM är den oroligaste aktören av de alla, med en vilde vid rodret och hotfull retorik som så sent som bara ett par månader fick oss att tro att vårt grannland på andra sidan sundet skulle ut i vad som hade varit ett av historiens mest absurda krig. Då kanske man åtminstone kan tänka sig att värdorganisationen ska göra allt de kan för upprätthålla någon slags neutral approach? Nej då. Just organiserande FIFA ställer sig som en aktiv politisk aktör och väljer dessutom att dela ut ett egeninstiftat fredspris till just galningen bakom rodret. Vi som tillsluuut liksom precis accepterat att länder som Ryssland och Qatar kunde få hosta VM. Nu detta också? Som sagt: det brinner. 

Jag önskar jag kunde säga att jag står över allt detta, att jag skiter i hur det går, att jag avstår från att stoppa pengar i de giriga och tvivelaktigas fickor. Men – MEN – jag gör inte det. VM startar om mindre än två veckor och jag kan, hur mycket jag än vill, ändå inte säga att jag inte är sjukt taggad inför det. 

Man hade kunnat tänka att det skulle vara den bländade kvaliteten i den nya tidens fotboll som gjorde det. Knappast. Jag bryr mig knappt om spelet eller analysera lag eller matcher. Man skulle kunna tänka att det är Sveriges deltagande som gör det. Icke. Även om Sverige är en rolig krydda vågar jag inte hoppas på ändlösa kvällar i gulblå slutspelströjor. Inte denna gången. 

Vad är det som gör det då? Ja, fan vet egentligen, men ska jag vara ärlig så tror att det ändå – all skit och brand till trots – är gemenskapen som gör det. Tjötet. Hetsen. Att sitta och spekulera och nästan bli ovänner över hur bra Japan är, fast ingen har sett en minut av laget. Att gå i gulblå tröjor och lyssna på Brandsta City Släckers en hel dag för att sedan hitta nån stackars syndabock att på Micke Lustig-vis skälla ut för att vi slutar trea i gruppen.  Och inte minst: att TIPPA ihop och tävla mot varandra. Och visst är det det vi är här för. 

Holm och Henkemannens mästerskapstips började med upptryckta svartvita häften i Västerskolans personalrum och åtta deltagare. We’ve come a long way, mina vänner. Låt guldbollarna hagla och våra hjärtan brinna – all skit till trots. Nu kör vi!